Fettobloggen

Nu har jag i flera veckor stått och stampat på samma vikt. Jag vet att man ofta kommer till en platå, men nu har jag varit på den så länge. Vill fortsätta ner naturligtvis och det snart. Får se på söndag. Då hoppas jag att det ska ha hänt något. Kanelbullen jag åt idag (det är ju faktiskt kanelbullens dag) gjorde ju förhoppningsvis inte så stor skada. Hoppas kan man ju alltid...

Jag tror fortfarande på min “metod” men behöver ändå göra något mer. Förändra på något sätt så jag börjar gå ner igen. Först måste jag förstå varför det har slutat att fungera, om det nu är det det har gjort. Hoppas fortfarande att det är en platå och att jag sen ska börja rasa ner.  ;)

Vet att jag har “slappat” lite. Förut promenerade jag varje dag, nu kan hoppa över promenaden ett par gånger i veckan. Borde inte göra det. *Gör en mental minnesanteckning att aldrig hoppa över min dagliga promenad*. Dessutom har jag slutat att vara noga med mattider. Risken finns att jag petar in ett extramål bara för att jag “tappar räkningen” och missar att jag redan fått ihop de mål jag kan äta under en dag. Måste skärpa mig.

Ok, vad kan mer ha gått snett... ? Jag har blivit mer deprimerad igen. Det har alltid haft en negativ effekt på min vikt. Jag sover sämre och det är heller inte bra för vikten. En annan sak som jag nog visste, men hade glömt bort. Tabletterna jag får mot min depression sänker ämnesomsättningen så jag måste jobba än mer för att få ämnesomsättningen att gå upp. *suck*.

Just nu känns det faktiskt ganska tungt. Om någon har några tips om hur jag kan öka min förbränning vore jag hemskt tacksam.

I söndags vägde jag mig igen och jag hade gått ner ett kilo till. Kan fortfarande inte tro att det fortfarande fungerar. Jag som har prövat “allt”. Jag har jo-jo-bantat sen jag var i tidiga tonåren, med ett kort uppehåll med en ätstörning där jag bantade mig mager, för att sen fortsätta med olika metoder. De flesta försök har inte ens fungerat på kort sikt. Så varför skulle det fungera den här gången? Läste på en webbsida att endast ett fåtal procent, minns inte om det var 5 eller 6 procent, som påbörjade en diet som faktiskt lyckades med den.

Så få. Varför skulle jag då vara en av dem? En sak kan vara att det jag gör inte är en egentlig bantningsmetod. Jag äter som jag mår bra av, rör mig som jag mår bra av och försöker i övrigt göra trevliga saker. Visserligen undviker jag onyttigheter, men inte helt och hållet. Nu i äppelsäsongtider t ex gjorde jag äpplepaj med vaniljglass. Det förstörde inte bantningen, jag fortsatte bara som vanligt. Förr hade jag antagligen slutat, men nu ser jag mina små utsvävningar som en del i min lyckometod. Man kan inte vara duktig jämt utan måste leva också, fast med måtta förstås. Så länge det fungerar så kör jag på. Och än så länge funkar det bra. Snart har jag nått mitt första delmål☺

Jag är fortfarande helt nöjd med min "metod". Det känns aldrig som en bantningsmetod även om jag ibland har känt suget efter kaloribomber och varit hungrig på kvällen. Men gör inte alla det i min situation? Efter jag skrev senast har jag nått en "platå", 3 veckor när jag stod och stampade. Fast med risk att låta som en "Pollyanna" med "vara-glad-leken" så vet jag förståndsmässigt att alla når en platå. Det hindrar naturligtvis inte att jag känt mig besviken. Ville gärna att "flytet" skulle varat en tid längre. Som tur är gav jag inte upp. Tror inte jag kommer att göra det. Och nu i söndags fick jag betalt för min väntan, jag var över platån och den nedåtgående kurvan fortsatte. Lycka;)

I söndags har jag kommit halva vägen till mitt första delmål och började fundera på hur jag ska belöna mig när jag når dit? Gräddtårta?;) Haha, är inte ens sugen på det längre. Men jag kom att tänka på vad jag läst om amerikanska viktväktare som firade lyckade resultat med att dricka champagne och AA möten som firade nykterhet med gräddtårta. Tänk om någon har haft dubbelt missbruk. Kunde lätt ha bytt ut ett missbruk mot ett annat.

Så hur ska jag fira när jag nått mitt första delmål? Nya kläder är något jag kom att tänka på, men det känns för tidigt. Minns från tidigare försök hur tråkigt det är att ha kvar kläder som förhoppningsvis snart blir för stora. Jag väntar nog tills jag är så illa tvungen att skaffa nya. Då blir det kul. Nu vill jag inte göra något som har med min kropp att göra. Kanske en kortare resa? Eller kanske köpa lite hobbymaterial? Jag är tacksam för förslag:)

Förresten, jag har alltid haft en konstig relation till min egen kropp. Jag vet att jag aldrig kommer att vara nöjd med den. Det var jag inte ens under min tonårstid då jag var på gränsen till mager. Tyckte ändå att jag var fet. Men det är nog normalt. Många tycker så, särskilt när man är tonåring. Men jag vet samtidigt att om jag inte tycker om mig själv kan jag inte förvänta mig att andra gör det. Och det kan inte vara bra för min viktminskning.

Vad kan jag göra åt min dåliga självbild? Steg ett var att inse att jag aldrig kommer att bli helt nöjd. Jag är inte sån. Sen gjorde jag en lista över vad jag faktiskt är nöjd med när det gäller mig själv och mitt utseende. Ögonen är faktiskt helt ok, och mitt hår. Ingen av dessa två egenskaper har med min vikt att göra. Sen är jag konstigt nog ganska nöjd med min kroppsform, jag menar naturligtvis utan gäddhäng och slapp mage och... Nej jag vet jag ska inte snöa in på det. Men jag är lång, har midja, även om den är mindre markerad när jag är överviktigt och former där det ska vara former. Slutsatsen blir att jag i alla fall kan lura mig själv att tro att jag är ganska nöjd:)

Det är inte svårt att vara smal om man är frisk, rik och lycklig. Åh, jag vet att det inte är så enkelt men motsatsen gör en i alla fall fet. Är man fattig är det lättare att äta sig mätt på skräpmat. Den verkar vara subventionerad i vårt samhälle. Likaså om man är olycklig. "Comfort food" har vi väl alla förfallit till någon gång. Är man sjuk kan man antingen lägga på sig (av stillasittandet) eller magra av sjukdomen i sig.

Nu kanske ni undrar varför jag funderar i de här banorna. Jag har varit sjukskriven för utbrändhet och depression i ett halvår och innan dess orkade jag inte med annat än jobbet. Den som inte varit med om det själv kan ha svårt att förstå hur det kan vara. Vissa dagar orkade jag knappt ur sängen, än mindre promenera. Aptiten blev ojämn. Jag hade ingen lust att äta förrän jag blev yr av hunger och då vräkte jag i mig mat för att kompensera.

Detta hade verkligen ingen positiv effekt på min vikt. Minst sagt. Och när jag en dag ställde mig på vågen för första gången på mycket länge började jag nästan gråta. Då bestämde jag mig. Denna gången ska det funka. Jag vet inte om jag kommer att nå målet, men jag kommer inte att ge upp. Så här ser den ut, min egen metod för viktminskning. Vi kan kalla den 'Lyckometoden'

Jag skrev upp min startvikt och slutmål och fyllde sen i delmålen. Jag kommer att väga mig varje söndag och dessemellan försöka glömma vikten. Sen motion. Förr tänkte jag negativt om hur jobbigt det var att göra sig i ordning och hur lång tid det tog. Nu ser jag det roliga i promenaden. Tar med kameran, letar motiv och försöker hitta nya platser att gå på. Förut tänkte jag: 'jag måste, därför att'. Nu tänker jag: 'jag vill, därför att'

Och så till maten. Min första åtgärd, och jag vet att det ständigt rekommenderas, var att ha regelbundna måltider. Detta har jag tänkt på länge men aldrig genomfört förut. Tanken är att äta 5 gånger om dagen. Det låter mycket, men jag försöker jämna ut blodsockernivån under dagen. Och två av målen kan vara en halv knäckeskiva eller en frukt, bara något litet. Sen aldrig mer än en smörgås, inga kakor eller godis. Inga söta drycker. Och aldrig äta efter klockan 8.

Sen försöker jag lägga upp maten fint. Tänka på färgerna. Paprika, gurka, persilja. Sen försöker jag belöna mig med roliga saker, inte mat.

Ok, där har ni den. Min egen lyckometod:)

Hittills har det lyckats. 3 söndagar i rad med positivt resultat. Jag älskar att se den där nedåtgående kurvan som sakta men säkert letar sig ner mot mitt första delmål. Och det bästa är att det här är ingen tillfällig förändring. Så här kan jag ha det jämnt.

Några tankar omkring det här med övervikt.

 

Ibland försöker jag tänka så här: varför måste jag vara smal? Kan inte jag vara tjejen som är annorlunda? Alltså hon som är lite tjock? Men tyvärr fungerar aldrig det där resonemanget. Man vill bara inte vara tjock, för tjock=ful. Det har man kanske inte alltid tyckt, och inte ens i hela världen, men just nu, här i västvärlden gör man ju det. Och viktigast av allt: jag gör det.

 

En annan sak: Har ni märkt att om man skulle bli nöjd med sin kropp, skulle man hata brösten och ansiktet? Tvärtom också. Är man nöjd med sina bröst och ansiktet, då hatar man kroppen. Typiskt.

Vägde mig i morse. Då hade jag hållit på en vecka med min nya tränings- och bantningsmetod en vecka.

Nej det är ingen metod i stil med Atkins eller GI eller ens en veckotidningsbantning i stil med: 'Gå ner 3 kg innan semestern!'. Ha, vad skulle jag vinna på att gå ner 3 kg. En droppe i havet...

 

Nej den här metoden har jag kommit på själv och innebär ett sundare sätt att leva. Minst en timmes rask promenad per dag, regelbundna måltider, inget godis eller socker och en halverad mängd med smörgåsar, vilket är min värsta last. Så korkat av mig att tro att det skulle vara bra. Men jag gjorde det. Blåögt och dumt.

 

Varför skulle jag lyckas denna gången när allt jag försökt tidigare misslyckats. Domen över mitt misslyckande kom idag: +1kg.

Trots detta kommer jag inte att sluta. Det skulle ju kännas som jag var ännu mer misslyckad. Vilket jag är. Jag är ett fetto och kommer alltid att vara det :(